En riktig brottarbebis.

Nu börjar Det närma sig. Och om man har tur kommer även tomtefar att slira in i farstun med gjutesäcken fylld till bredden av exklusiva julgåvor. Men allt är inte rosenrött just nu. A (som fyller fem nästa år) är mycket bekymrad över tomtens förmåga att hitta:

- Hur ska han veta att vi är hos farmor och farfar på julafton? Tänk om han kommer hit och så är vi inte hemma!

Likt en Kofi Annan fick jag smidigt försöka medla i tomtekonflikten. Mitt föreslag till barnen var en lapp på dörren som hänvisar tomten, vänligt men bestämt, 11 mil söderut istället. Och det verkade som barnen biföll mitt förslag. Så får det bli.

I morse lämnade jag A + G på dagis. Och självklart deltog J – världens gulligaste bihang – i inlämnandet. Till A:s enorma förtjusning såklart. När vi steg in på hennes avdelning började showen med stort S. Hon lockade och pockade på sina kompisar att de skulle komma och kolla på hennes lillebror:

- Kom och titta på bebisen! Det är en riktig!

Och visst är han på riktigt. Ibland riktigt busig till och med. Som ett exempel lyckades han välta den nyklädda granen – den hann vara påklädd i cirka en timme innan J drämde den i golvet med en flygande mara som skulle gjort Frank Andersson grön av avund. Jag blev sur och J han gjorde som vanligt. Han garvade.

Tindra med ögonen – för nu är det jul!

Lucia och clementiner med snöflingor.

Idag var det Luciafirande på dagis. Intet öga var torrt när mängder av störtsköna julfigurer strömmade fram mot de väntande föräldrarna. Och efter att ha exikverat diverse trallvänligt julörongodis var det dags för det obligatoriska fikat. A, G och J lät sig väl smaka av de egenhändigt tillverkade pepparkakorna – till mammas och pappas förtjusning. Ja, ni förstår ju varför…

På kvällen när vi åt clementiner undslapp sig den gode G följande kommentar:

-Det är en snöflinga i min clementin!
(När det i själva verket var pudelns kärna.)

Mamma, pappa, får.

Jag har inte skrivit så mycket om minstingen J än. Men den lille mannen har potential. Igår sa jag till A att J bara kan säga mamma och pappa. Då rynkade hon pannan och kontrade:

”Nä, för han kan säga får också. Han menar får, fast han säger bäbä istället.”

J rules.

Lypsyl och päronbiff.

Dagens promenad hem från dagis gick i gastronomins tecken. Först sa A:

”När vi kommer hem måste vi ha lypsyl på pepparkakorna.”
”Du menar glasyr” svarade besserwisserfarsan självsäkert helt omedveten om att det heter kristyr. Nåja, det kan drabba den bäste. Och nu när jag skriver detta blir jag osäker om det verkligen heter kristyr, och inte något annat. Nåja igen.

Sedan fortsatte matpratet. Jag frågade (som vanligt) vad de fått till lunch och A svarade:

”Idag har vi päronbiff och potatismos.” G blev vansinnig och vrålade till svar:
” Näää, vi fick ju platta köttbullar.”

Och då kunde till och med jag räkna ut vad som fanns på faten idag. Kan du?

Staffan var en stallegren

Snart vankas det Lucia på dagis. Och hemma sjunger barnen julsånger för full hals. På väg till dagis idag sjöng A:

”Staaafan var en stallegren, vi tackom nu som gääärna.”

Och det är klart att Staffan är en stallegren. För sjunger A att det är så, så är det så.

Igår så frågade A om vad som kom före alla bebisar och före mammorna som bebisarna kom ifrån. Hon hade en egen teori:

”Alltså, för jättelängesen fanns det bara dinosaurier och prinsessor i stora slott.”

Jag försökte förklara evolutionen så gott jag kunde med Big Bang och fiskar som steg upp på land, men jag tror inte jag lyckades speciellt bra. Och G kunde inte riktigt greppa det här med att dinosaurierna fanns för jättlängesen, han sa:

”Men jag har ju dinosaurier på mitt rum.”

Helt sant!

Pepparkaksbak

Idag var det äntligen dags för det årliga pepparkaksbaket i kombination med diverse julsångsnynnande. G, dagen till ära iförd kockmössa, gjorde stor succé med såväl kavel som stämsång. Och A var inte långt efter – framförallt var hon extremt tålmodig – med sina fantasifulla kreationer i form av kaniner (egentligen något modifierade katter) och diverse naggande goda småstjärnor och småhjärtan. Mormor och mamma var minst sagt imponerade. Allt detta utfördes med teknisk briljans och extrem fokusering, trots minstingen Js ideliga försök att pocka på uppmärksamhet. Hans bästa gren är att dra ut alla lådor och hålla upp föremål för allmän beskådan och beundran. Dessutom avslutade hans sin ensamsshow med att ta två steg på egen hand. Detta är bekräftat av två av varandra inte helt oberoende källor. En bra dag, helt enkelt.

Här kommer det grejer.

När andan faller på kommer jag, som den stolta far jag är, att försöka i ord och bild återge sköna händelser i vår familj. Och då självklart med fokus på tre, härliga barn som pratar.